Job 7
1 Har inte människanett slitsamt liv på jorden,är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,lik en daglönare som väntar på sin lön.
3 Månader av elände har jag fått till arvedel,nätter av vedermöda har blivit min lott.
4 Så snart jag lagt mig frågar jag:"När skall jag stiga upp?När skall natten ta slut?"Jag mättas av oro intill morgonen.
5 Min kropp täcks av förruttnelsens maskaroch med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av.
6 Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,de försvinner utan hopp.
7 Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,att mitt öga inte längre får se det goda.
8 Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,om din blick söker mig finns jag inte längre.
9 Som ett moln löses upp och är borta,så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,hans plats vet inte längre av honom.
11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmaroch förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.Jag skall inte leva för evigt,låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.
17 Vad är då en människa,att du gör så stor sak av henne,ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,vad skadar det dig,du människornas bevakare?Varför har du gjort mig till din måltavlaoch låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelseoch tar bort min missgärning?Snart skall jag ligga i stoftet,du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.